... ja, som en fånge känner jag mig just nu... 

arg och uppgiven...

och ledsen på mig själv för att jag t.ex inte kan säga nej...suck!

I dag hade jag bestämt mig för att säga nej till min yngsta dotters kompisar, efter klockan 18 ca...så att jag ska kunna gå ut och ta en promenad...men jag KAN inte...vet inte hur jag ska göra???

Nu har hon två kompisar här... maken är på fotbollsträning med sonen...

Jag känner också att jag aldrig kan göra det som jag vill eller har lust med...har t.ex inte varit in till stan på månader, själv eller med en kompis...

Min man jobbar väldigt mycket kvällar och han har dessutom fotboll med sonen 2 kvällar i veckan...

De få gånger som jag har åkt iväg in till stan känner jag mig alltid stressad...

Även barnen ger mig dåligt samvete om jag någon gång ska åka iväg på något...även om jag är hemma varje em och i princip varje kväll...

I grunden så kanske det är mitt eget fel...eftersom jag alltid finns hemma för dem...

Men det är väl så det ska vara... utan att jag ska känna mig som en skurk om jag ska ta en promenad, handla eller åka på något möte...

När barnen ska gå och sova så brukar vi natta dem i sina sängar...och om inte jag följer med upp på kvällen...så är det som om jag ALDRIG följer med dem upp...

Suck, suck...

Det är jag som håller reda på alla veckobrev (3st) = gymnastikväskor, utflyktsfika mm, handlar, lagar middag, tvättar och lägger fram kläder,möten, duschar barnen, kvällsfika, läxor...

Just nu längtar jag efter en förstående man som inte "måste se en alltid lika viktig fotbollsmatch på TV", lite shopping och varför inte lite MAT !!!

Ja liite synd om mig är det nog...

Jag har börjat att räkna ner dagarna tills jag ska sluta med mina soppor...som det känns nu så slutar jag nog efter helgen...så på måndag blir det vägning...

Och i morgon tror jag att jag ska mäta mig  ska jämföra mina mått med när jag startade i mars...